Someries Castle

Det var fint väder i söndags så vi tog en liten paus från möbelbyggandet i ateljen och gjorde en utflykt till de fina Someries Castle ruinerna i Hyde, precis utanför Luton i Bedfordshire.

Someries Castle byggdes av Sir John Wenlock på 1430 talet och anses vara en av de äldsta tegelbyggnaderna i England. Men det är inget slott, som namnet skulle få en att tro, utan en herrgård.

Wenlock var en engelsk soldat, hovman, och politiker. Han var med under invasionen av Frankrike under Henry V. När han kom tillbaka fortsatte han sin politiska karriär i Bedfordshire. Det var under denna tiden han började bygga Someries Castle. Han höll flera ämbeten, blev High Sheriff (kronans ståthållare) över Bedfordshire och Buckinghamshire 1444, adlad 1449, och talman för underhuset 1455 . Vid detta laget stod han på huset Yorks sida pga sin vänskap med Richard Neville, 16th Earl of Warwick, men hade tidigare samma år varit med i slaget vid St Albans (Hertfordshire), som anses som början på rosornas krig, på Lancasters sida. Han kom så småningom tillbaka till Lancaster, och dog vid slaget i Tewkesbury (Gloucestershire) 1471.

Herrgården hann inte bli helt färdig innan han dog.

Ruinerna är numera skyddade och får inte lov att ändras eller förstöras. Tyvärr kom skyddet cirka 400 år för sent. Under 1700 talet rev nämligen den dåvarande ägaren nästan hela herrgården. Det man ser idag är porthuset och kapellet i den nordvästra delen av tomten. Men många av tegelstenarna användes för att bygga bondgårdarna runt omkring, vilket jag tycker är rätt trevligt.De är väldigt charmiga. Inne i hagarna söder om ruinerna lär man dessutom kunna hitta en 100m x 80m ruta grundstenar från den formella trädgården Wenlock byggde, men den får man inte lov att besöka.

Om man älskar historia, slott, herrgårdar och ruiner lika mycket som jag gör så är detta en liten bortglömd pärla mitt bland alla bondgårdarna runt omkring. Det är inte så stort och tar inte så lång tid att gå runt, så kommer man långväga ifrån passar det bäst som ett litet tillägg på  en rundtur av de fina husen och trädgårdarna i Bedfordshire (det välkända Luton Hoo ligger bara ett stenkast därifrån), eller en tur till St Albans för att lära sig mer om rosornas krig.

Jag gillar detta stället, kanske just för att det inte är så känt. Jag känner dessutom alltid så stor vördnad för ruiner. Jag är fascinerad av hur hållbara de är, och jag riktigt lever mig in i det här med att det en gång bodde eller arbetade folk i de där byggnaderna. Det kan vara så svårt att föreställa sig när man ser dem så öde.

Barnen tyckte det var jätteroligt att leka kurragömma bland rummen. Aoife är dessutom helt tokig i Fem- böckerna just nu, så hon låtsades att hon var på Kirrin Island. Och när det blev för tråkigt för Kirby, hade han den perfekta utsikten över planen på Luton Airport.

Förskolepojken

Jaha! Då är lillkillen inte så liten längre. Idag började han nämligen förskolan och då är man ju stor. Eller hur?

Jag trodde jag skulle gå omkring med en klump i halsen hela morgen, men jag var okej. Det kändes konstigt, men bra. Vi är redo. Han behöver förskolemiljön nu, och jag ser fram emot att satsa lite på hemmet och mig själv.

I vanliga fall ska han gå tre timmar om dagen, men under inskolningsperioden fram till höstlovet i mitten av oktober går han bara halvtid. Jag var med idag. Enligt läroplanen ska jag vara med i klassrummet den första veckan, sen sitta i personalrummet veckan därpå ifall jag behövs.Men med Aoife skickade dem in mig i personalrummet redan andra dagen och efter 20 minuter sa dem till mig att gå hem. Hon var så självsäker och jag bor ändå så nära. Jag hoppas att de gör något liknande med honom. Fast han var lite klängig emellanåt idag, så vi får se.

Han tyckte i alla fall att det var jätteroligt. Han lekte mest i hushörnan. Han handlade, lagade middag och plockade undan. Sen ringde han läkaren för bebisen trillade ur vagnen och skadade sig. Han upptäckte inte ens bilarna och bilbanan förrän ett par minuter innan han skulle gå hem, så dem ska han leka med imorgon istället. Han har inte riktigt fattat än att han har ett helt år på sig att leka med allt. Det var kul att få chansen att se honom leka där på det viset. Jag kan i alla fall lugnt säga att han kommer att trivas där. Och det lättar i hönsmammehjärtat.

bloglovin

Follow my blog with Bloglovin

Om att bo I England, del ett

Mitt första au pair hem. Jag bodde i rummet längst upp till vänster, på den inredda vinden. Huset var större än det såg ut utifrån. Härifrån förälskade jag mig i England...och min man!

I somras firade jag 23 års jubileum i England. 20 om man bara räknar de åren jag bott här på heltid.

Jag kände mig hemma här i stort sett så fort jag steg av planet första gången. Men det innebär inte att det inte fanns kulturkrockar. Jag var OFTA frusterad i början. Jag hade mycket att lära mig och där var många missförstånd.  Ändå visste jag att det var här jag hörde hemma.  

Ibland undrar jag om det var lättare att flytta utomlands på den tiden. Vi hade inte tillgång till samma teknik som nu. Vi kunde inte titta på svensk tv eller höra på svensk radio dagligen, vi kunde inte läsa svenska tidningar på nätet (det fanns inget nät). I början när jag ringde hem som au pair fick jag antingen ringa ”collect call” där mottagaren (mamma!) betalade räkningen, eller samla ihop mynt och ringa från en telefonkiosk. Det var bara den sista familjen jag jobbade hos som hade specificerad räkning och tillät mig att ringa hemifrån. Och tro mig, det kändes som världens lyx!

Länge, länge efter jag och Alan flyttade ihop pratade vi med Sverige och Irland en gång i veckan. Varannan vecka ringde vi. Varannan vecka ringde de. Det var i stort sett all kontakt vi hade, om det inte hände nåt speciellt. Och vi höll noggrant koll på klockan medans vi pratade så vi inte pratade för länge. Det blev för dyrt.  Med kompisar var det i stort sett bara brev och kort som gällde och de kom allt glesare ju längre vi bodde här. Det kunde vara väldigt ensamt.

Men den där ensamheten tvingade oss att anpassa oss så snabbt som möjligt. Det var sink or swim.

Det är så vansinnigt smidigt nu. Jag messar och pratar med mamma gratis flertalet gånger i veckan på Viber, Skype, eller Facebook. När jag åker till Sverige på egen hand kan jag lätt hålla kontakt med Alan och barnen på Facetime. Det samma med vänner och bekanta. Jättesmidigt. Men jag undrar om unga som flyttar utomlands idag har svårare att anpassa sig, svårare att fastna, just för att det är så lätt?

Som nygifta pratade vi mycket om var vi skulle bosätta oss. Vi diskuterade fördelar och nackdelar med England, Sverige och Irland. Men när det väl kom till kritan kunde varken jag eller Alan tänka oss att bo någon annanstans än England. Och det beslutet var helt rätt för oss.

Vi har bott här i över halva våra liv nu och slagit djupa och starka rötter.

Det är här barnen föddes, här vi har fantastiska vänner, och här vi har ett hus vi älskar och lägger ner mycket tid och energi på att renovera.

Det är inte alltid lätt, men det är mitt hem.

Gulliver's Land

Hej!

Hoppas ni hade en trevlig helg. Vi hade det lugnt och skönt. Vi var på Ladies Day på rugbyklubben i lördags, men pysslade bara här hemma i söndags. Jag passade bland annat på att redigera en massa kort från sommarlovet. På tiden!

Sista dagen på sommarlovet (3/9) överraskade vi barnen med en utflykt till Gulliver's Land i Milton Keynes. Det är en nöjespark för barn mellan 2 och 13 år. Barnen älskar stället och blev jätteglada. De trodde inte de skulle komma dit i år eftersom vi inte varit där på hela sommaren. De visste inte att Alan hade ledigt heller förrän de kom ner till frukost, så tala om double whammy.

Man betalar inträde, sen är allt (utom mat) gratis. Där finns karuseller för alla årsgrupper. Småttingarna kan åka de flesta så länge de sitter med en vuxen. Barnen åkte de flesta, men vägrade att åka stocken (the log flume).

Maten där är dock inget vidare, äcklig och dyr, så helst ska man ha matsäck med sig. Men det finns gott om ställen att vila och ha sin picnic på, så det går bra.

Jättetrevligt slut på sommarlovet!

Höstplaner

Det är fortfarande varmt och gott under dagarna, men det är höst i luften. Kylan har börjat krypa in på morgnarna, och det mörknar allt tidigare. Jag njuter av att andas in den fräscha tidiga höstluften. Snart nog tar den engelska fuktigheten över och då känns allt ruggigt. Men just nu, och ett tag framöver, känns det bara fräscht och fint.

Med förändringen i luften och skolan i full gång igen har tankarna vänt sig till hus och hem och höstens planer.

Jag längtar att göra om lite här hemma.

Först och främst ska det bli mysigt och ombonat.

Borden, som jag föredrar bara på sommaren, med på sin höjd en skål frukt eller vas blommor som dekoration,  ska fyllas med mjuka dukar, böcker och ljusstakar. Kuddar och filtar ska plockas fram från sina gömställen i korgar och garderober.

Alan skrattar när han ser att ljusstakarna kommer fram. ”Nu är det höst” säger han.

På vintern när han kommer hem från jobb när det är mörkt ute skämtar han ofta att han bor i en kyrka. Han kommer in och välsignar stället med ett ”in spiritum sanctum”.

Efter 23 år i England är nog ljusen den svenska vanan jag håller fast vid mest. Det är ju så mysigt.

Jag känner många engelsmän som älskar levande ljus, men tycker vi skandinaver gör det till en konstform...även om vi bott utomlands i många år.

Så snart blir det storköp på IKEA. Det hör hösten till. Ljus, servetter, och annat myspys.

Det ska bli möbelköp också.  I höst ska jag nämligen göra klar min atelje och Kirbys sovrum.

Jag målade om ateljen tidigt i somras och satte ut en rottingstol vi hade i barnkammaren när barnen var små, men kom inte längre. Nu ska det äntligen göras färdigt. Jag ser så fram emot det. Jag längtar efter att få lite ordning och reda i resten av huset när ateljen blir klar. Jag var ju tvungen att förvara mina konstmaterial och pysselgrejer nånstans. Och jag längtar efter att kunna sitta där ute och rita och lyssna på den musik och de podcasts jag gillar. 

Kirbys rum behöver målas om, samt en ny garderob och nattduksbord och lite annat smått och gott. Han vill ha ett gult sovrum. Han pratar om det hela tiden. Jag tänker försöka hitta en krämig gul som inte förstör sömnen allt för mycket.

Jag börjar också planera nästa års vår och sommarsäsong. Jag funderar på vad jag saknade i år och måste köpa eller plantera nästa år.

Mycket att tänka på!

Vad har ni för planer för hösten?

Tredje klass

I torsdags började Aoife trean, vilket också är början på mellanstadiet här. Det är en del förändringar att vänja sig vid för oss alla, men än så länge har allt gått bra. Hon tycker jättebra om skolan och lärarna.

Skoldagen är lite längre än på lågstadiet (10 minuter).De öppnar även dörrarna 10 minuter tidigare på morgnarna så att de elever som vill kan ta del i en så kallad morning challenge. Det är en chans för eleverna att varva ner och komma in i skoltänk innan skoldagen börjar på riktigt. Aoife brukar vilja vara med på den.

Skoluniformen har också ändrats lite. Hon ska nu ha skjorta och slips i stället för piketröja. Vi var hos släkten på Irland mot slutet av sommarlovet, så vi tog med slipsen så att hon kunde öva med Alan. Bra det, för jag hade ingen aning hur man skulla knyta slips innan han visade oss!

Jag vet inte riktigt hur det blir med läxor än. Jag har för mig de får 2 läxor i veckan, plus att de ska göra ett kreativt projekt i sin "learning log", men den har hon inte fått än.

I trean börjar de också lära sig franska, men de får inga läxor i det.

Det ska bli intressant att se vad som händer.

Välkommen till Hemma i England!

Hej på er!

Jag är Carin, en svensk tjej som bor i England sen 23 år tillbaka. Jag var nyss fyllda 19 när jag steg av planet i London första gången och kände mig hemma här med en gång. På nåt sätt visste jag att jag snart skulle bosätta mig här trots att jag alltid haft drömmar om USA. Några veckor senare träffade jag min man.

Jag bor med min irländska man Alan och våra två barn i en universitetsstad strax norr om London. Aoife (uttalas ungefär ii-fa) är 7 och har precis börjat mellanstadiet (årskurs 3). Kirby är 3 och börjar på förskola om ett par veckor.

Bloggen kommer att handla om vardagslivet i England och det jag älskar här i livet; familj, inredning, trädgård, mat, utflykter, och sånt. Jag har redan en konst och pysselblogg på engelska (som ni kan hitta här om ni är intresserade: Artfully Carin), men känner att jag behöver blogga på svenska också för att hålla igång språket. Jag har velat göra det länge och nu när båda barnen kommer att vara hemifrån ett antal timmar om dagen har jag äntligen chans till det- kul!

Let's do this!