Om att bo I England, del ett

Mitt första au pair hem. Jag bodde i rummet längst upp till vänster, på den inredda vinden. Huset var större än det såg ut utifrån. Härifrån förälskade jag mig i England...och min man!

I somras firade jag 23 års jubileum i England. 20 om man bara räknar de åren jag bott här på heltid.

Jag kände mig hemma här i stort sett så fort jag steg av planet första gången. Men det innebär inte att det inte fanns kulturkrockar. Jag var OFTA frusterad i början. Jag hade mycket att lära mig och där var många missförstånd.  Ändå visste jag att det var här jag hörde hemma.  

Ibland undrar jag om det var lättare att flytta utomlands på den tiden. Vi hade inte tillgång till samma teknik som nu. Vi kunde inte titta på svensk tv eller höra på svensk radio dagligen, vi kunde inte läsa svenska tidningar på nätet (det fanns inget nät). I början när jag ringde hem som au pair fick jag antingen ringa ”collect call” där mottagaren (mamma!) betalade räkningen, eller samla ihop mynt och ringa från en telefonkiosk. Det var bara den sista familjen jag jobbade hos som hade specificerad räkning och tillät mig att ringa hemifrån. Och tro mig, det kändes som världens lyx!

Länge, länge efter jag och Alan flyttade ihop pratade vi med Sverige och Irland en gång i veckan. Varannan vecka ringde vi. Varannan vecka ringde de. Det var i stort sett all kontakt vi hade, om det inte hände nåt speciellt. Och vi höll noggrant koll på klockan medans vi pratade så vi inte pratade för länge. Det blev för dyrt.  Med kompisar var det i stort sett bara brev och kort som gällde och de kom allt glesare ju längre vi bodde här. Det kunde vara väldigt ensamt.

Men den där ensamheten tvingade oss att anpassa oss så snabbt som möjligt. Det var sink or swim.

Det är så vansinnigt smidigt nu. Jag messar och pratar med mamma gratis flertalet gånger i veckan på Viber, Skype, eller Facebook. När jag åker till Sverige på egen hand kan jag lätt hålla kontakt med Alan och barnen på Facetime. Det samma med vänner och bekanta. Jättesmidigt. Men jag undrar om unga som flyttar utomlands idag har svårare att anpassa sig, svårare att fastna, just för att det är så lätt?

Som nygifta pratade vi mycket om var vi skulle bosätta oss. Vi diskuterade fördelar och nackdelar med England, Sverige och Irland. Men när det väl kom till kritan kunde varken jag eller Alan tänka oss att bo någon annanstans än England. Och det beslutet var helt rätt för oss.

Vi har bott här i över halva våra liv nu och slagit djupa och starka rötter.

Det är här barnen föddes, här vi har fantastiska vänner, och här vi har ett hus vi älskar och lägger ner mycket tid och energi på att renovera.

Det är inte alltid lätt, men det är mitt hem.